Kategori: Vardagen

God morgon vänner! Även om barnet i familjen ansåg att det var rimligt att väcka mamma samma tid som under våra dagisdagar, så har vår torsdag börjat ganska bra ändå. I skrivande stund kikar lillprinsen på favoriten ”babbaa..” och mamman sitter med datorn i knä i soffan. Väntar på att elden i spisen ska ta sig och funderar på när vi ska orka ut i stormvädret.

Min kalender gapar alldeles tom dessa våra lediga dagar och det är så skönt. Inte en endast planerad grej utan vi får styra över våra fyra dagar precis hur vi vill. Idag känner jag faktiskt för att försöka skapa lite ordning i hemmet igen och så ska vi uträtta lite ärenden. Vår matleverans ska hämtas upp från affären och en bok väntar på mig vid biblioteket.

Kanske fyller jag våra dagar med allehanda göromål, kanske tar jag en kaffe till och sätter mig i lillens rum och leker med klossar och bilar. Den som lever får se.

Okej, här kommer tre spretiga tankar som jag samlat i ett och samma inlägg idag. Kände för att skriva och ibland är det bättre att skriva något än ingenting alls.

Bloggens vara eller inte vara. Jag känner mig i en svacka, motivationsmässigt, just nu. Otaliga är gångerna jag öppnat upp ett nytt utkast till ett inlägg och sen stängt det igen. Vet inte riktigt vad jag vill berätta för er, har inget spännande på lager och vår vardag är ganska enformig för tillfället. Som för alla andra kanske. Vilken tur då att jag varit med så pass länge att jag vet att det här är en svacka och att jag förr eller senare hittar ut ur den. Men jo, jag har tänkt på hur länge till jag har lust att skriva här. Hur länge till som det är värt det. Men jag håller ut och håller i.

Kärlek. Flera gånger om dagen ser jag på vårt barn. Sitter och funderar på hur det kan vara möjligt att älska någon som jag älskar honom. Samtidigt som jag redan sörjer att i något skede i framtiden så får han inte min odelade uppmärksamhet och kärlek längre. Hur räcker en mammas kärlek till fler än ett barn? Fast jag vet att den gör det, men ändå har mitt huvud svårt att förstå det just nu. Det finns stunder när jag skulle kunna sitta i all världens evighet med en nyvaken lillprins i famnen och snusa honom i nacken.

Innan du spekulrerar vidare, nej jag är inte gravid.. Bara hormonell p.g.a pms. 😉

Behovet av en egen stund. Jag har alltid varit en väldigt extrovert typ. Trivs bland människor och att umgås, vara social och få utbyta tankar och idéer. Sedan jag blev mamma har min introverta sida blivit allt större. Behovet av de där några timmarna av egen tid varje dag är så otroligt viktig. Det ska helst vara tyst och jag ska få syssla med precis det jag känner för just då. Antar att det beror på att jag blivit mamma och därmed har någon som behöver mig dygnets alla timmar.

Nu börjar dagens egentid snart vara till ända har jag på känn. Barnet som ansåg att det var morgon redan vid 5.45 imorse (tack vintertid!) har sovit i 2,5 h snart. Innan han hinner vakna ska jag slänga mig på soffan och njuta en stund av vågrätt läge. Ha en fin söndag!

Just nu är vi inne i sån fas hos oss när det mesta går ut på att säga ”Aj, aj” ”int i monnin!” eller ”Nej!” åt vår 1,5-åring. Hemma går det för det mesta ganska bra men vi har spenderat helgen hos mina föräldrar och där är det inte lika bortplockat och småbarnssäkrat som hemma. När tjatet står mig upp i halsen kan jag inget annat göra än klä på oss och gå ut. Även om det där med påklädning är en pärs i sig, men det tar vi en annan gång.

Vi började spendera tid utomhus under våren, när terrassbygget var i full gång och det fanns massor av intressanta grejer att beskåda. Sen har han lärt sig att gå och nu är det mycket roligt att vara ute och promenera och samtidigt upptäcka världen.

Hemma hos mormor och morfar finns det massor av spännande saker att upptäcka. Vi promenerade en bit upp längs backen som jag både cyklat, sprungit och skidat ner för som barn. Vi plockade småsten, käppar och löv och det mesta skulle ett varv via munnen. Undras riktigt när den här perioden med att stoppa allt i munnen går över? Bättre har det blivit.

Han behärskar inte riktigt ännu att leka med Doris, på hennes villkor, men gör det efter sina villkor och det verkar hon ha accepterat. Ibland sitter hon snällt och väntar på att han ska slänga småsten eller en boll och ibland hittar hon på något helt eget.

När vi hade promenerat runt ett tag och utforskat närmiljön var det skönt att komma in i stugvärmen igen. Äta lunch och sen vila en stund. För att efter några timmar orka busa tillsammans med sin jämnåriga kusin.

Alltid med jämna mellanrum dyker det här samma ämnet upp på sociala medier. Huruvida vi verkligen behöver dessa medier och hur mycket tid vi sätter på dem. Det senaste i den här ämnet är en dokumentär som finns att se på en av de många streamingtjänsterna. Jag har själv inte sett dokumentären men många av de jag följer har sett den Och resultatet har utmynnat i facebook-paus och instagram-fasta.

Andras reaktioner till nämnda dokumentär är att fråga sina följare mera om vad de gillar/inte gillar på ens kanal och vad de vill att man publicerar mera av. Som jag tidigare funderat så är det här med sociala medier väldigt komplext. Ena stunden går allt bra, du känner dig inspirerad och har ett flyt. I nästa kan de ha ändrat något i mediet, eller så har du ändrats.

Läs mer: Poddavsnittet som nästan fick mig att sluta med sociala medier & Att visa livet på sociala medier

För mycket och för lite skämmer allt

Jag tror inte att det är en dålig sak att ha en paus ibland. Logga ut och njuta av livet utan sociala medier. Jag brukar själv göra det ibland. Inte ofta, men när jag känner att det behövs. Ibland räcker det med så lite som en dag, ibland behövs det några fler dagar.

Såg en uppdatering senast idag om hur en som hade haft instagrampaus helt sonika valde att avsluta sin aktivitet på det kontot. Som hon själv uttryckte det så ville hon inte dela med sig av sitt liv längre och hon var heller inte intresserad av att se andras ”tillrättalagda” liv. Tillrättalagt eller inte. Jag gillar sociala medier. Hänger kanske där lite för ofta ibland. Inser jag när det är en och samma bilder som möter mig i flödet. Eller en och samma loppisannonser som dyker upp. Men någon regelrätt paus behöver jag inte just nu.

Jag upplever själv att sociala medier har blivit mindre tillrättalagt det senaste året. Människor jag följer har spräckt hål på den där ”mysbubblan” som sociala medier lätt blir. Eller så är det bara så att jag medvetet avföljt alla jättekonton som bara uppdaterar tillrättalagda bilder fotade av någon proffsfotograf. Alla inredningskonton där var femte bild är fotad av samma rum men från lite olika vinklar.

Läs mer: Att visa mer än bara glansbilderna

Visst funderar jag också ibland över vad jag ska dela med mig av, vad som fungerar bäst och sånt. Mest för att jag är så hiskeligt intresserad och genuint nyfiken på den här sociala världen som finns i våra telefoner. Just nu känns det ändå som jag hittat en fin balansgång mellan livet i sin enkelhet och tillrättalagt flöde.

Den siste finlandssvenska bloggaren

Jag läser själv allt mindre bloggar har jag märkt. Kan sätta mig ner nån gång i veckan och scrolla genom mina favoriter som jag har bokmärkt. Men de stunderna är inte många just nu. Allt som oftast möts jag också av tomma bloggar, där det senaste inlägget blev utsatt för två veckor sen, en månad.

Det har fått mig att fundera om jag är den sista finlandssvenska bloggaren. Den som envist håller fast i detta medie med näbbar och klor. Samtidigt som jag här vill skapa ett sorts forum för mig att dela med mig av stort och smått i bild och text. Så funderar jag på om det är lönt. För flera år sen så lyssnade jag på poddavsnitt från den svenska influencer-branchen och där dök flera tankar upp. ”Sätt inte alla ägg i en korg” och ”håll kvar bloggen, det är den enda plattform som är helt din egen”. Tankar som jag ännu håller fast vid. Men jag är så envis så jag tänker nog hänga kvar här ännu ett tag. Mig blir ni inte av med så lätt! Å när jag ibland kikar på statistiken så ser jag ju att ni är ett gäng som hänger kvar här än. Det gläder mig och får mig att hålla fast ännu lite hårdare.

Hur upplever du som läsare dagens sociala medier? Har du sett dokumentären som ”alla” pratar om och refererar till? Kanske du till och med har haft, har eller kommer ha en paus. Berätta gärna! Jag är så nyfiken på att veta hur andra tänker kring det här.

Det blev tyst här, jag hade faktiskt tänkt kika in och skriva tidigare. Men så slog coronaångesten till med kraft och livet passade på att leverera en hel påse med citroner på vår trappa. För att göra en lång historia kort så blev det något fel med vår nya bil och den har nu varit borta sen i onsdags. Så jag har levt billös och kommer göra det åtminstone en vecka framöver. Som tur har vi de bästa familjemedlemmarna som ställer upp och hjälper!

Så ja, då kändes det inte som prio nummer ett att sätta sig ner och skriva ett blogginlägg åt er. All den negativa energi som rörs runt om mig just nu så drog ner mig totalt. Nu har vi en hemmahelg med familjen och sakta börjar det kännas bättre. Inkommande vecka är det dessutom höstlov och jag ska vara en extra dag ledig tillsammans med lillprinsen.

Klaustrofobisk coronaångest

Tidigare i år var jag inte så brydd i covid-19, klart jag gjorde och gör som alla andra. Vidtar säkerhetsåtgärder. Men ja, jag lät det inte komma så nära. Men så när det kom så pass nära som i vår region och det blev tal om starka rekommendationer att använda munskydd. Då slog också ångesten till med kraft. Jag har ju tidigare skrivit om att ekonomi ger mig ångest. Bara tanken på att behöva köpa svindyra engångsansiktsskydd gav mig också ångest. Ska jag behöva sätta mina surt förvärvade slantar på en massa ansiktsskydd nu? Pengar som jag behöver till andra mer nödvändiga grejer.

Nå, det hela löste sig och även om det känns tungt att behöva använda ansiktsskydd en hel arbetsdag nu några veckor framöver. Så hade det kunnat vara värre.

Jag är inte rädd för covid-19, aldrig varit. Det är bara mediernas ständiga bevakande och massiva rapportering som matar min ångest. Det är ju inte precis som att jag har planerat in några vidlyftiga utfärder och stora programpunkter den närmaste tiden. Det enda vi hade tänkt göra i höst är att åka och äta för ett presentkort jag fick senaste jul. Nej, här fortsätter det vanliga livet, men lite mera eftertänksamt.

Ibland behövs citronerna

Jag har också insett att ibland behövs de där citronerna på trappan. Även om det känns som att de kommer lite väl ofta för tillfället. Men det är väl en del av livet det också. Allt kan inte bara vara tjo och tjim tänker jag. Nu ska jag försöka använda citronerna och hoppas att det är ett tag tills en ny hög med små gula citrusfrukter samlas på hög utanför vår dörr.