Graviditeten

”Det blir födelsedag idag!”

3 april, 2019

Så var vi framme vid historiens slut. Maria skrev åt mig att det är ju tur att man vet att den här historien slutar lyckligt. För ja, ni vet ju redan hur den slutar.

Jag var hemma från sjukhuset, barndomsvännerna hade överraskat mig med en babyshower och allt var rätt okej. Lite fundersam var jag ändå över återbesöket till Vcs på fredag. Tänk om de anser att vi behöver sätta igång den här förlossningen.

Torsdagkväll och jag hade bb-väskan packad. Gick och la mig med en diffus smärta i ryggen, strax under skulderbladen. Skyllde det på att jag säkert fått lite kallt, spänningar i musklerna när vi varit på galej.

Vaknar 3-tiden av ett stigande illamående, magen är i obalans och ryggen värker ännu. Vilken tur att jag då ännu inte visste att det skulle bli mycket värre. Försöker somna om och sover i korta knyckar. Vid 6 får jag nog och stiger upp. Duschar varmt för att se om spänningarna i magen släpper och om ryggvärken ger med sig. I eftermiddag hand vet jag att min spända mage beror på sammandragningarna och illamåendet på preeklampsin.

Väcker sambon halv 7 och meddelar läget. Jag mår illa och har ont i kroppen. Kan vi snälla fara in lite tidigare till sjukhuset? Bilresan in är obekväm, men det går bra. Illamåendet spänner som ett bälte runt buk och rygg. Jag har på vägen ringt in och kollat om jag får komma upp direkt till förlossningen och inte måste gå via labben. Det gör alldeles för ont i ryggen och jag mår så illa.

Världens längsta timme

Väl inne på förlossningen sätts jag igen i ctg-kurva. Magen spänner, ryggen värker, det går inte att ta några riktigt djupa andetag. Jag vet inte om jag ska sitta, stå eller ligga på britsen.

Mitt blodtryck har skenat iväg 200/110 eller något liknande hör jag barnmorskan berätta åt sambon. Ja kanske inte så konstigt att jag inte mår bra. På skärmen ser jag Knåddens stadiga hjärtljud och kurvan ritar någon enstaka sammandragning. Men vad som ör vad vet jag inte mera. Bara att allt gör ont och att jag är trött.

I det här läget är det också skiftesbyte för barnmorskorna och snart får vi en ny bm. Hon hjälper mig in i samma observationsrum som i måndags och vi väntar på läkaren. Det känns som att det går en evighet, men det har inte gått mer än lite på en timme sen vi kom.

Preeklampsi och akut kejsarsnitt

Mitt mående förvärras, vid ett tillfälle tror jag att jag ska spy. Barnmorskan ser på mig att nu är det inte bra. Jag har så ont i kroppen och är så trött. Jag vill bara att det onda ska släppa så att jag kan få sova.

När läkaren äntligen kommer görs en ultraljudaundersökning. Det är två läkare, barnmorskan, jag och sambon i rummet. Klockan är väl 9 vid det här laget och vi har varit inne i 2 h. Läkarna undersöker mig och ser att Knådden ännu mår bra. När de kollar flödet till navelsträngen är det påverkat. Ja, kanske inte så konstigt eftersom jag mår som jag mår. Hela min kropp är i uppror och ska ju ha bort det som orsakat toxemin, dvs. Barnet.

Läkaren vänder sig till oss och förklarar lugnt: babyn är okej, men för att den ska fortsätta må bra och för att du ska börja må bättre är det säkrast att vi gör ett kejsarsnitt idag.

Jag hade ju i början av veckan fått kortisonsprutor för att påskynda utveckligen av Knåddens lungor. Läkarna och barnmorskan hjälps åt att förklara vad som ska ske. Sen går allt så snabbt. En halvtimme efter att vi gått ut ur läkarens rum med beskedet att idag föds vår baby, har jag operationskläder på mig, ligger i en säng och är påväg för kejsarsnitt.

Ett litet envist gallskrik

Klockan närmar sig 10 och vi är i operationssalen. Sambon väntar på att få komma in bredvid mig och jah ligger på en brits och förbereds. Äntligen har illamåendet släppt och jag kan, för första gången på flera timmar ta ett ordentligt andetag. Från det att läkaren uttalade ordet kejsarsnitt tills nu har det gått en halvtimme. Jag känner ett otroligt lugn i kroppen ändå. Tänk, vi ska snart få träffa vår son och jag slipper ha ont.

Klockan 10.08 hörs det i operationssalen ett litet envist gallskrik. Runt om oss hörs gratulationer och konstaterandet att jo, visst är det en pojke. Stunden efter får jag se en skymt av det minsta håriga lilla huvud jag sett. Eller ja, det är inte så lätt att se något för alla tårar som rinner och skymmer sikten genom mina glasögon. Det enda jag får ur mig är: så liten han är.

Det är den 29 mars, klockan är 10.08, och vår son är född i graviditetsvecka 34+2.

Den längsta och märkligaste dagen i mitt liv

Sambon och barnmorskan följer sonen till intensivvårdsavdelningen för nyfödda (keskola). Jag blir ihopsydd och inrullad till uppvaket. Redan i operationssalen börjar mina ben samarbeta och jag är så tacksam.Vid kejsarsnitt får man spinalbedövning och behöver sen spendera tid på uppvaket för att återfå känsel i benen och säkerställa måendet.

Jag ligger mest och lyssnar på ljuden runt mig och funderar hur vår son har det. De ringer ner från Keskola och säger att allt är okej, han är stabil och har andats utan hjälp från första stund.

Snart kommer sambon och barnmorskan ner och hälsar på mig. Tillsammans berätta de för mig att vår son är frisk och mår bra. Hans blodsocker och blodtryck var lite lågt men annars är allt okej. Jag får se några bilder på en liten typ i en kuvös.

Nån gång efter 12 slipper jag äntligen bort från uppvaket. Eftersom jag har blivit snittad är jag sängpatient och med säng och allt rullas jag in på Keskola för att äntligen få träffa vår son. Ofattbart, fantastiskt och alldeles alldeles underbart. Han är här, vår lilla envisa kämpe som bara för någon timme sen gav mamma små sparkar i magen.

Så avslutas historien om den märkligaste veckan i mitt liv. Den vecka som så plötsligt gav oss vår son. Härifrån tar en helt annan vardag vid, men den vardagen är så skör ännu att jag inte riktigt orkar berätta den. Men vi mår bra, utvecklingen går framåt och för varje dag tar vi små steg närmare dagen vi ska få komma hem.

1+

Continue Reading

Graviditeten

Tid att förbereda bb-väskan

2 april, 2019

Att som gravid, icke födande kvinna försöka få till en natts sömn i ett observationsrum på förlossningen. Det var inte lätt alltså. Men tisdag kom och mitt mående och mina värden förbättrades. Sammandragningarna kom de också, men inga onda sådana som tur var. Läkaren ville hur som helst hålla kvar mig ännu en natt för att säkerställa att blodtrycket höll sig i balans. Den här natten fick jag ett eget rum på bb istället.

All den vänlighet jag blev bemött med så gav mig sån lugn och kraft. Jag kände ganska direkt att den dagen det blir dags för mig att föda så kommer det att gå hur bra som helst. Personalen på både förlossningen och Bb är så härliga och jag har bara gott att säga om mina erfarenheter därifrån.

Överraskad av vännerna

På onsdag slapp jag äntligen hem, trött och yr. Hämtade ut blodtrycksmedicin från apoteket och vilade hela kvällen. Började till och med förbereda min förlossningsväska. Med läkarens ord, den här graviditeten blir nog kortare än 40 veckor, i öronen kände jag att jag behövde börja förbereda mig.

Under torsdagen fick jag ett samtal av en av mina barndomsvänner. Hon ville veta hur jag mådde och om jag orkade bli kidnappad under eftermiddagen. I samråd med min sambo hade mina vänner och min syster fixat en babyshower åt mig.

Den finaste gest en trött, gravid kvinna kan tänka sig. Att få komma ut, träffa vänner och för en stund bara tänka på något annat än hur jag mår. Visst kände jag av under kvällen att mitt mående inte var på topp. Den ordinerade blodtrycksmedicinen verkade inte heller hjälpa. Som tur hade jag inbokat ett återbesök till förlossningen för kontroll på fredagmorgon.

0

Continue Reading

Graviditeten

När rådgivningsbesöket blev en sjukhusvistelse

1 april, 2019

Med lite distans till de första dagarna i mitt livs märkligaste vecka ska vi påbörja den här historien. Jag lämnade er med en text om att jag är för snäll. Den uppmärksamme kanske läste att jag då skulle bli sjukskriven, med en vecka kvar till mammaledighet.

Under mina senaste rådgivningsbesök har mitt blodtryck stigit och jag fick låna hem en mätare. Jag har mätt regelbundet morgon och kväll, med varierat resultat.

Söndagen den 24 mars kände jag mig inte riktigt pigg under kvällen. Mådde lite illa och var trött. Tog en extra mätning och det undre trycket visade närmare 100. Sambon ville att jag skulle kontakta förlossningen, precis som jag blivit ombedd av rådgivningen att göra.

Som gravid om du får problem med blodtrycket kan det utvecklas till preeklampsi, aka havandeskapsförgiftning. Därför ville de ha mig under extra uppsikt från rådgivningen. Eftersom preeklampsi påverkar både mig och fostret.

Jag hade tid för kontroll vid rådgivningen på måndag och förlossningen bad mig att avvakta och se. Så jag gick och la mig, för att vakna till den märkligaste veckan i mitt liv.

”Du får säkert medicin och får åka hem igen”

Vid mitt rådgivningsbesök på måndag var trycket fortfarande högt. Det fanns proteiner i mitt urinprov och jag hade en allmänt konstig känsla i kroppen.

Allt var hur som helst bra med Knådden. Vi lyssnade på hjärtljud, diskuterade amning och kollade läget. De ville för säkerhets skull skicka mig via mödrapolikliniken för ytterligare undersökningar gällande mitt blodtryck och mående. Med förhoppningen att jag får medicin och ordineras vila för att sänka trycket och orka graviditeten ut.

Något spänd på vad som komma skulle körde jag iväg in till Vasa och sjukhuset.

Kvar för observation

Vid förlossningen fick jag lägga mig på en brits för att bli uppkopplad mot en ctg-kurva som följer fostrets puls, hjärtljud och ev. Sammandragningar. De tog blodprov, jag lämnade urinprov och fick så småningom också träffa en läkare.

Det visade sig att flera av mina värden, inklusive blodtrycket då, var förhöjda eller väldigt låga. Så förlossningsläkaren beslöt att jag skulle bli kvar över natten för observation och vidare utredningar. Vid ett skede blev det till och med tal om igångsättning av förlossningen och jag fick min första dos kortison för att påskynda utvecklingen av Knåddens lungor.

Knådden mådde bra, hans vikt uppskattades till ca 1800 g och jag är gravid i vecka 33+5. Läkaren förklarade för mig att allt ser bra ut, men att troligtvis så kommer den här babyn att födas före v. 40. Han är fixerad och klar, ligger långt nere och bara väntar.

Måndagen, som jag hade ställt in mig på att bli en dag med några ärenden på stan, slutade i en sjukhussäng.

1+

Continue Reading

Graviditeten

Två månader kvar till bf

9 mars, 2019

Med 2 månader kvar till beräknad födelse är det kanske dags att titta lite närmare på hur jag hittills upplevt den här graviditeten. Det mesta av den finns faktiskt dokumenterat i en bok som jag önskade av mamma. Jag ville ha en plats att dokumentera denna spännande resa på och bloggen var inte ett alternativ då i höstas.

Mitt mående under graviditeten

Jag har fått må så ofattbart bra så här långt, knappt något illamående alls. Ungefär från v. 25 så kom domningar i händerna (karpal tunnel-syndrom) och speciellt jobbigt är det nattetid. De senaste veckorna har jag också börjat märka av att fötterna sväller och vissa av mina skor passar inte alls lika bra längre.

I perioder har jag känt av foglossning, men för det mesta klarar jag ändå av att röra mig rätt obehindrat, bara jag tar det försiktigt. Ett tag hade jag också problem med halsbränna, men direkt jag köpte en förpackning rennie så försvann det. Nå, nu finns tabletterna i skåpet och väntar istället.

Förberedelser inför lillens ankomst

Jag älskar att förbereda, planera och fantisera, oavsett vad det gäller. Ganska snart efter att vi gjort vårt första UL kring v. 12 och såg det lilla fostret, så började boandet. Vi hittade en bättre begagnad vagn via Findit och köpte babyskyddet nytt inne i Vasa. Sen fick resten av grejerna ta en liten paus tills vi flyttat in i huset. I dagsläget börjar jag ha det mesta under kontroll kring vad som behövs den första tiden. Några småsaker fattas ännu, men jag har ju lite tid på mig att fixa det sista.

Kanske vi borde ta en titt på grejerna som flyttat in i lillens blivande barnkammare?

Förberedelser inför kommande förlossning

Hur ska man kunna förbereda sig på något som man aldrig upplevt tidigare? Nå, jag gör det efter bästa förmåga och läser bland annat två böcker som många tipsat om. Har laddat ner några poddar också som jag tänkte lyssna mer aktivt på under den första mammaledighetsmånaden. Sen är jag rätt taggad på förlossningsförberedelsekursen vi ska gå på sjukhuset i början av april. Vi besökte VCS och bb under deras öppet hus-tillfälle i januari, mest bara för att få en första uppfattning.

Av en kompis fick jag tipset att se på svt play-serien Min mage och jag. Där får man följa fem unga kvinnor som väntar barn och det är så intressant. De filmar sig själva från graviditetsvecka 14 och snart är det dags för dem att föda. Igenkänningsfaktorn är hög i mångt och mycket.

Så här känner jag inför förändringen att bli mamma

Det här kommer att bli något av det mest spännande och lärorika jag nånsin har varit med om. Jag känner mig så redo för att ta mig an den nya rollen som någons mamma. I smyg har jag nog längtat efter detta ett tag, men visste ganska direkt efter att jag plussat att nu är jag redo, på riktigt. Det kändes så bra i hela kroppen och så rätt samtidigt. Nästa passande steg i livet.

Det som både jag och sambon funderar mest över är nog hur vår fyrbenta lilla vän ska ta det hela. Doris är ju van att få all vår uppmärksamhet. Hon har inte särskilt stort förtroende för barn heller, men vi har också märkt att det går bättre och bättre för varje gång som hon träffar barn. Mitt mål är att jag under mammaledigheten ska börja introducera henne för de olika babygrejerna, speciellt babyskyddet och babynestet. Sen kommer vi också flytta hennes sovplats ganska snart. Så att hon känner sig trygg med att sova nedanför sambon.

Jag hoppas ju förstås att vår oro är obefogad och tror nog att det kommer gå bra när vi väl är hemma med babyn sen. Samtidigt vet jag att när Doris behöver paus så är hon mycket välkommen till mina föräldrar och där trivs hon bra.

Den sista tiden kommer gå med en rasande fart har jag på känn. Det var ju nyss höst och vi började berätta den trevliga nyheten för omgivningen. Nu är det mars och jag har 3 arbetsveckor kvar. Ojoj, snart har vi vår lille vän här med oss, spännande!

0

Continue Reading

Graviditeten

Berätta inte för mig hur jag ser ut, tack!

21 februari, 2019

Wow, vilket gensvar på mitt senaste inlägg alltså! Så många kommentarer och gilla-markeringar och säkert en och annan ny besökare. Jag är inte ensam om att få kommentarer om min kropp. Det visste jag iofs. redan när jag började skriva inlägget. Jag tror att de allra flesta som läser mitt inlägg, har fått kommentarer fällda kring sin kropp. Vare sig de är, har varit eller inte är gravida.

Alla är vi lika olika

Storleken har ingen betydelse. Flera av kommentarerna jag har fått både här på bloggen, men också på facebook handlar om det. Vi ser alla olika ut och vår kropp har olika förutsättningar. Oavsett om det handlar om en graviditet, ett hinderbanelopp eller vardagen.

Vi har alla lika mycket rätt att vara stolta över vad vi och vår kropp gemensamt kan åstadkomma. Å den förtjänar att bli omtyckt och omhändertagen. Tack för att du har läst mina inlägg om min gravida kropp. Nu tänkte jag fokusera på något annat och det hoppas jag du också kan göra. Nästa gång du möter en kvinna, ge henne en komplimang om något hon är duktig på eller fråga henne om vad som helst som inte berör utseende och kropp.

Till sist måste jag bara få låna orden som fanns i Carros inlägg, för de var så klockrena.

”Såvida du inte befinner dig i en förlossningssal och ser en baby komma ut ur en kvinna, fråga inte om hon är gravid.”

0

Continue Reading