Föräldraskap

I ett svagt ögonblick

19 maj, 2020

Ingenting är bra. Ingenting duger. Det börjar vid lunchen, vi äter stekt ägg och rivna morötter. Det enklaste jag vet i matväg. Han plockar i sig sina äggbitar och det mesta av morötterna. Första utbrottet kommer när han ser att jag äter majskaka. Då ska tallriken bort och likaså muggen med mjölk. Han får en bit av min majskaka, men det är inte bra. De små nävarna bryter den sköra kakan i ännu mindre delar. Snart är det bara smulorna på golvet som påminner om att han fick en bit av min majskaka.

Det fortsätter, ena stunden är det bra i mammas famn. I nästa stund kniper han mig hårt i armen och drar i klockans rem. Även om klockan lossnar från min handled är det inte riktigt bra. Jag sätter ner honom på golvet. Nej, det var inte heller vad han tänkt och skriken ekar mellan väggarna. Ursinnigt lägger han sig ner mot golvet med fantin i ett fast grepp och skriker.

Vi retirerar till sängen. Jag tar fram min telefon, lägger den vråladen pojken på sängen och får på fem röda sekunder fram babblarna på youtube. Tänk att några små färgglada figurer kan trollbinda en ett-åring på det viset. Vi tittar några klipp och jag snusar honom i nacken. Tänker tillbaka på våra stunder i sängen i fjol. Då det enda jag gjorde var att ligga med honom nära, nära. Då de enda utbrotten var mina hormoner som levde loppan i kroppen.

Så fort babblarna är över är det något annat som fångar hans uppmärksamhet och när jag lägger ner honom på golvet kommer ett nytt utbrott. I ett svagt ögonblick hinner jag tänka; vad har jag gett mig in på? Sen inser jag vad vi måste göra för att få ordning på resten av den här dagen.

Jag klär på en motvillig pojke hans strumpor och byxor. Bäddar ner honom i den blå åkpåsen i vagnen. Snabbt letar jag koppel, skor och jacka. Vill inte att han ska hinna tröttna där i vagnen. Ut med allt, fast med dörren, aktiverar klockan på promenadläge och går. I den blå åkpåsen tittar ett litet barnhuvud med blå mössa fram. Han ligger knäpptyst och tittar upp mot mig och mot himlen.

Redan vid raden av postlådor inser jag att jag borde tagit med mig en mössa. Det drar kallt om huvudet men den röda jackans huva räddar mig den här gången. Jag svänger vänster ute vid vägen och går. Låter tankarna snurra bäst de vill. Det här är precis vad vi behöver idag och jag inser efter ett tag att det antagligen har räddat resten av den här dagen.

I en timme och fyra kilometer har jag två envist blå ögon som stirrar på mig från vagnen. När vi närmar oss vår hemmaväg ser jag tecken på trötthet. Tänker att han kanske somnar innan vi rullar upp på gården. Önskar mig lite tid för mig själv med en kopp kaffe och den där sista glasstruten i frysen.

Jag rullar upp vagnen på den vanliga platsen. Låser upp dörren och går in. Från babymonitorn hörs ett litet envist pladder. Jag värmer kaffet och hämtar glassen ur frysen. Rullar in vagnen igen och vet att åtminstone mammas ork och humör är lite bättre. Idag var det promenaden som räddade oss. Kanske är det något annat imorgon.

8+

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *