Föräldraskap

Vår amningsresa – när det inte blev som jag tänkte men det blev bra ändå

4 mars, 2020

I förra veckan satt jag och fyllde i Einars bok och började fundera över när jag slutade amma och när mjölkersättningen kom in i bilden. Sen läste jag Carolines inlägg om deras amningsresa och nu vill jag berätta vår.

Einar föddes i v. 34 och som en liten bebis på under 2 kg orkar man inte amma. Så mitt första möte med modersmjölken och starten på vår amningsresa blev lite annorlunda än jag kanske tänkt. Nu när jag skriver det här ser jag framför mig hur jag sitter i min sjukhussäng på bb och handmjölkar, tänker att de några små ml mjölk som kommer ur mina bröst ger näring åt min son att växa. Sonen som ligger i en kuvös på våning 8.

Jag visste redan under graviditeten att jag vill pröva om amning är något för oss. Jag visste också att det kan bli kämpigt och att det är svårt i början. Men jag var samtidigt fast besluten att pröva och också besluten om att söka hjälp via amningspolikliniken om det behövdes. Vad jag inte visste var hur kämpigt det faktiskt skulle bli och hur osäker jag skulle känna mig.

En annorlunda start på vår resa

Inte länge efter att Einar föddes så ville de på Keskola att vi skulle börja amningsträna. Även om jag pumpade flera gånger om dagen och han fick sin mjölk via näs-mag-slang så skulle vi börja träna. Tänk att ha en bebis på knappa 2 kg vid bröstet och försöka få honom att suga. Många var gångerna jag tänkte ge upp och många var gångerna när jag var så osäker att jag grät.

Allra värst var det nog ungefär en vecka innan vi slapp hem från sjukhuset. När den ena läkaren säger att det inte är någon panik, vi tar amningen i vår egen takt och nästa läkare påpekar att det nog vore bra om vi tog tag i det här med amningen nu. I den stunden trodde jag allvarligt att vi kommer aldrig slippa härifrån.

Einar växte och så fort vi kom hem från sjukhuset så släppte också alla krav jag kände på mig. Att få vara hemma i sin egen trygga miljö gjorde att mitt fokus på att få till en lyckad amningsresa också ökade. Direkt efter påsk tog jag kontakt med amningspolikliniken för att få hjälp och stöd. Ett beslut jag inte skulle ångra.

Änglarna på amningspoli

Redan efter mitt inledande telefonsamtal till polikliniken så kände jag mig mycket lugnare. Jag fick massor av goda råd genom telefon och prövade allt. Jag köpte amningste, satte larm på telefon för att komma ihåg att fortsätta pumpa och vi kämpade vidare, Einar och jag. Sen fick jag åka dit och blev mottagen av världens bästa Sussi.

Det var så befriande att höra att jag gjorde rätt, tänkte rätt och att allt såg bra ut. Lite mera stöd och peppande ord, tips och råd och jag var fast besluten om att det här kommer vi klara. Så tack vare amningspolikliniken på VCS kunde vi fortsätta vår resa. Om inte den hade funnits hade jag nog gett upp redan när vi kom hem tror jag.

Mat & närhet – på olika sätt

Kring midsommar märkte jag att han var mer missnöjd än han brukade. Oavsett hur ofta han låg vid bröstet så blev han aldrig riktigt nöjd. Så vi beslöt oss för att pröva ge lite ersättning igen. Mjölk i flaska hade han ju fått tidigare, innan amningen kom igång ordentligt. Så det var inte främmande och vi visste att han tog flaskan.

Den kvällen, när han slurpade i sig ersättningen, ammade på och sen somnade nöjd. Den kvällen kommer jag nog inte glömma på ett tag ännu. Så efter det beslöt vi tillsammans med vår hälsovårdare att vi ammar i huvusak men att han också får lite ersättning som komplement. Ärligt talat så var jag nöjd så, så länge mitt barn växer och mår bra. För när du har ett litet barn, där fokus ligger mycket kring vikt och utveckling. Så är allt du vill att barnet ska må bra och växa.

Så småningom kom så den dagen när jag beslöt mig för att nu slutar vi amma. Vi hade börjat introducera smakportioner, han tog flaskan lite oftare och vi ammade i princip enbart på kvällarna eller morgnarna. Det var ett beslut som växte fram under en veckas tid. Så i början av september ammade vi en sista gång, mamma grät en skvätt och så fortsatte vi helt med flaskan. Mat och närhet – men på ett annat sätt än från bröstet.

Resan var målet

Det enda jag sörjer med vår amningsresa är att början blev som den blev. Jag saknade stöd och hjälp och tänker att om jag hade haft vett att fråga hjälp lite mer så kanske det hade lämnat som en annorlunda upplevelse för mig. I slutändan är jag glad över att vi ändå lyckades ammade i 5 månader. Nu är jag också en erfarenhet rikare och tänker som så att nästa gång ser resan annorlunda ut.

I dagens läge är våra stunder med mjölkflaskan våra mysstunder. För resten av hans vakna tid är det fullt ös. Jag sörjer redan den dagen vi slutar dricka mjölk ur flaska i mammas famn. För jag vet att den tiden kommer så småningom också. Allt har sin tid, även om starten var kämpig och inte alls så som jag tänkt mig. För det var ändå resan som var målet, vår amningsresa.

15+
  1. Fint kämpat! Och fem månader är ju ändå länge 🙂 Och som du säger så får han ju ändå mat och närhet även om han äter från flaska. Men kan ändå tänka mig att det var sorgligt i början! Tack för att du delade med dig om er amningsresa 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *