Föräldraskap

Min upplevelse av att vara ”ensam” förälder

6 december, 2019

Vid årsskiftet har jag och min sambo varit tillsammans i 14 år. Ja jag var tvungen att kolla och räkna för jag har helt glömt bort årtalet. Så i princip halva vårt liv har vi stått vid varandras sida. Vi var ju som ni kan förstå väldigt unga när vi blev tillsammans. Största delen av den här tiden har vi levt på två olika håll, han i sitt jobb och jag här hemma. Eller ja, det hela fick sin början när han var ett helt år i militären. Tungt då för en ung flicka som var så förälskad.

Sen dess har en hel del hunnit hända och idag har vi vår lilla familj och vårt hem. Fortfarande är sambon borta i jobb 2,5 vecka i månaden och de dagar han är hemma så maxar jag tiden med allt. Ändå är jag oändligt tacksam att han under vintern och våren när Einar föddes faktiskt jobbade så att han var hemma varje dag. Det var ovant och något som vi snabbt insåg att inte funkade för oss. Men ändå så tryggt och bra med tanke på att vi som familj fick en lite annorlunda start.

”Oj, blir det inte tungt?”

Majoriteten av gångerna som jag berättar att han jobbar borta, dvs. i Sverige för tillfället så får jag kommentarer och frågor i stil med ”Oj, blir det inte tungt?” eller ”Oj, vad jobbigt det måste kännas?”. Ja och nej. Det finns dagar när det är tungt och jobbigt och jag helst av allt vill att han ska komma hem. Men de där veckorna han är i jobb går ändå ganska fort. Jag brukar se till att fylla dagarna med program av alla de slag. Det var betydligt enklare innan barn, när jag bara hade mig själv och Doris att tänka på.

Nu blir inte dagarna så långa heller, men nu är det ju tungt på ett annat sätt. Einar är en väldigt glad och enkel bebis att ha omkring sig. Men när man som mamma hållit igång hela dagarna, så skulle det vara så skönt vissa kvällar att få slänga sig på soffan och låta honom ta hand om Einar en stund. Så ni kan ju kanske räkna ut vad han får göra under den vecka han är hemma.

Vet inte av något annat sorts liv

Så här har vårt gemensamma liv alltid sett ut och jag är så van i dagens läge att klara mig själv. Som jag redan nämnde är jag tacksam över att han var närmare hemma under våren. Men samtidigt så fick vi också visat att det där livet med att båda är hemma tillsammans varje vecka inte är något för oss. Ja, vi trivs i varandras sällskap och har en fungerande vardag de veckor han är hemma. Men nej, med tanke på att det är så här vår vardag sett ut i snart 10 års tid, så länge vi varit sambos, så har vi vant oss. Vid att vi har våra egna sätt att göra saker och ting och att vi behöver en måttlig del eget space.

Visst finns det grejer jag skjuter upp med att göra och väntar tills han är hemma. Å visst är det tråkigt ibland. Speciellt helgerna är tuffa och då tar jag ofta min lilla familj och åker iväg till mina föräldrar. Som tur har han ändå fått vara hemma under de större högtiderna varje år. Ibland har han kommit hem på julaftonsmorgon och så. Men det är en vanesak det också.

Det här är vårt liv just nu

Jag är tacksam över att vi ändå bor nära en stor del av våra familjer. De finns där ifall det krisar och jag behöver hjälp när han är borta. Bara den tanken är rogivande.

Det här är vårt liv just nu och antagligen så det kommer att se ut åtminstone 10 år till. Jag som tidigare hatade att vara ensam har lärt mig massor och njuter nu av ensamheten på ett annat sätt. Samtidigt som jag väntar på de där veckorna han är hemma. Det är som att gå runt och vara nykär hela tiden just då. Jag tror också att för just vår relation är det här det bästa.

Summa sumarum, att vara ensam förälder har sina för- och nackdelar. Precis som med allt annat. Jag är tacksam över att det här har varit vår vardag långt före vi fick barn. För som jag brukar svara när någon frågar hur det käns; jag är van!

1+

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *