Älskade unge

Vi hade tur

27 juni, 2019

Jag tänker inte på det så mycket nu, inte sen bf-datumet kom och gick. Nu är han ju som alla andra bebisar, bara lite mindre. När människor frågar hur gammal han är och jag svarar tre månader så kan de inte tro det. Sällan orkar jag förklara att han egentligen är snart två månader. Min kortfattade enkla förklaring blir; ja han föddes lite tidigare, i vecka 34.

Jag tänker inte så mycket på det, för han utvecklas ju som han ska. Han växer och han mår bra. Det har han gjort ända sedan första början, mått bra. Å jag är tacksam, tacksam över det att jag fick de där två kortisonsprutorna då i slutet av mars. Tacksam över att det gick bra och att han är här hos oss.

Jag googlar och jag söker. Inte lika mycket nu mera, men den första tiden sökte jag på lite allt möjligt som hade med prematurer att göra. För en tid sen ramlade jag över en text skriven av Heidi Grandell-Sonck. Texten den är nästan 4 år gammal men när jag läser den så ryser jag. Igenkänningsfaktorn finns där och jag tänker; vi hade tur!

Jag läser Malins inlägg om hennes son, jag läser de berättelser som andra prematurföräldrar delar med sig av i hennes blogg. Å återigen tänker jag; vi hade tur! Ännu har vi mycket osett med vår son och hans utveckling. Men sen dag 1 har han varit en envis kämpe. Jag tröstar mig med att vi slapp undan enkelt i början, om än 3 veckor sjukhusliv tärde mycket på mitt sinne.

Dagarna går, Einar växer och mår bra. Han är nöjd för det mesta och avfyrar ibland små leenden som får mammahjärtat att smälta och bilda en blöt liten pöl. Jag är en sån där fånig mamma som kan sitta och se på honom när han sover, som bara väntar att han ska vakna. Å varje gång tänker jag; vi hade tur!

0
    1. Jag har bestämt mig att efter Viggos beräknade 1års dag ska jag sluta svara med två åldrar när folk frågar hur gammal han är? ”han är 1 år o 2 månader men egentligen 11 månader”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *