Graviditeten

”Det blir födelsedag idag!”

3 april, 2019

Så var vi framme vid historiens slut. Maria skrev åt mig att det är ju tur att man vet att den här historien slutar lyckligt. För ja, ni vet ju redan hur den slutar.

Jag var hemma från sjukhuset, barndomsvännerna hade överraskat mig med en babyshower och allt var rätt okej. Lite fundersam var jag ändå över återbesöket till Vcs på fredag. Tänk om de anser att vi behöver sätta igång den här förlossningen.

Torsdagkväll och jag hade bb-väskan packad. Gick och la mig med en diffus smärta i ryggen, strax under skulderbladen. Skyllde det på att jag säkert fått lite kallt, spänningar i musklerna när vi varit på galej.

Vaknar 3-tiden av ett stigande illamående, magen är i obalans och ryggen värker ännu. Vilken tur att jag då ännu inte visste att det skulle bli mycket värre. Försöker somna om och sover i korta knyckar. Vid 6 får jag nog och stiger upp. Duschar varmt för att se om spänningarna i magen släpper och om ryggvärken ger med sig. I eftermiddag hand vet jag att min spända mage beror på sammandragningarna och illamåendet på preeklampsin.

Väcker sambon halv 7 och meddelar läget. Jag mår illa och har ont i kroppen. Kan vi snälla fara in lite tidigare till sjukhuset? Bilresan in är obekväm, men det går bra. Illamåendet spänner som ett bälte runt buk och rygg. Jag har på vägen ringt in och kollat om jag får komma upp direkt till förlossningen och inte måste gå via labben. Det gör alldeles för ont i ryggen och jag mår så illa.

Världens längsta timme

Väl inne på förlossningen sätts jag igen i ctg-kurva. Magen spänner, ryggen värker, det går inte att ta några riktigt djupa andetag. Jag vet inte om jag ska sitta, stå eller ligga på britsen.

Mitt blodtryck har skenat iväg 200/110 eller något liknande hör jag barnmorskan berätta åt sambon. Ja kanske inte så konstigt att jag inte mår bra. På skärmen ser jag Knåddens stadiga hjärtljud och kurvan ritar någon enstaka sammandragning. Men vad som ör vad vet jag inte mera. Bara att allt gör ont och att jag är trött.

I det här läget är det också skiftesbyte för barnmorskorna och snart får vi en ny bm. Hon hjälper mig in i samma observationsrum som i måndags och vi väntar på läkaren. Det känns som att det går en evighet, men det har inte gått mer än lite på en timme sen vi kom.

Preeklampsi och akut kejsarsnitt

Mitt mående förvärras, vid ett tillfälle tror jag att jag ska spy. Barnmorskan ser på mig att nu är det inte bra. Jag har så ont i kroppen och är så trött. Jag vill bara att det onda ska släppa så att jag kan få sova.

När läkaren äntligen kommer görs en ultraljudaundersökning. Det är två läkare, barnmorskan, jag och sambon i rummet. Klockan är väl 9 vid det här laget och vi har varit inne i 2 h. Läkarna undersöker mig och ser att Knådden ännu mår bra. När de kollar flödet till navelsträngen är det påverkat. Ja, kanske inte så konstigt eftersom jag mår som jag mår. Hela min kropp är i uppror och ska ju ha bort det som orsakat toxemin, dvs. Barnet.

Läkaren vänder sig till oss och förklarar lugnt: babyn är okej, men för att den ska fortsätta må bra och för att du ska börja må bättre är det säkrast att vi gör ett kejsarsnitt idag.

Jag hade ju i början av veckan fått kortisonsprutor för att påskynda utveckligen av Knåddens lungor. Läkarna och barnmorskan hjälps åt att förklara vad som ska ske. Sen går allt så snabbt. En halvtimme efter att vi gått ut ur läkarens rum med beskedet att idag föds vår baby, har jag operationskläder på mig, ligger i en säng och är påväg för kejsarsnitt.

Ett litet envist gallskrik

Klockan närmar sig 10 och vi är i operationssalen. Sambon väntar på att få komma in bredvid mig och jah ligger på en brits och förbereds. Äntligen har illamåendet släppt och jag kan, för första gången på flera timmar ta ett ordentligt andetag. Från det att läkaren uttalade ordet kejsarsnitt tills nu har det gått en halvtimme. Jag känner ett otroligt lugn i kroppen ändå. Tänk, vi ska snart få träffa vår son och jag slipper ha ont.

Klockan 10.08 hörs det i operationssalen ett litet envist gallskrik. Runt om oss hörs gratulationer och konstaterandet att jo, visst är det en pojke. Stunden efter får jag se en skymt av det minsta håriga lilla huvud jag sett. Eller ja, det är inte så lätt att se något för alla tårar som rinner och skymmer sikten genom mina glasögon. Det enda jag får ur mig är: så liten han är.

Det är den 29 mars, klockan är 10.08, och vår son är född i graviditetsvecka 34+2.

Den längsta och märkligaste dagen i mitt liv

Sambon och barnmorskan följer sonen till intensivvårdsavdelningen för nyfödda (keskola). Jag blir ihopsydd och inrullad till uppvaket. Redan i operationssalen börjar mina ben samarbeta och jag är så tacksam.Vid kejsarsnitt får man spinalbedövning och behöver sen spendera tid på uppvaket för att återfå känsel i benen och säkerställa måendet.

Jag ligger mest och lyssnar på ljuden runt mig och funderar hur vår son har det. De ringer ner från Keskola och säger att allt är okej, han är stabil och har andats utan hjälp från första stund.

Snart kommer sambon och barnmorskan ner och hälsar på mig. Tillsammans berätta de för mig att vår son är frisk och mår bra. Hans blodsocker och blodtryck var lite lågt men annars är allt okej. Jag får se några bilder på en liten typ i en kuvös.

Nån gång efter 12 slipper jag äntligen bort från uppvaket. Eftersom jag har blivit snittad är jag sängpatient och med säng och allt rullas jag in på Keskola för att äntligen få träffa vår son. Ofattbart, fantastiskt och alldeles alldeles underbart. Han är här, vår lilla envisa kämpe som bara för någon timme sen gav mamma små sparkar i magen.

Så avslutas historien om den märkligaste veckan i mitt liv. Den vecka som så plötsligt gav oss vår son. Härifrån tar en helt annan vardag vid, men den vardagen är så skör ännu att jag inte riktigt orkar berätta den. Men vi mår bra, utvecklingen går framåt och för varje dag tar vi små steg närmare dagen vi ska få komma hem.

1+
  1. Vilken liten kämpe! Även du och din sambo! Stort grattis till er lille mirakel 🌺 Njut! Kram!

  2. Stort grattis! Fick tårar i ögonen, allt kommer tillbaka för en trots att två år snart gått. Födde nedre vägen 31+3 efter att värkarbetet plötsligt startat utan klar orsak. Läste din historia i fb-gruppen ren, men ville inte kommentera med hela namnet av nån konstig anledning, är väl för personligt ändå. Sköt om er och våga fråga och begära hjälp medan hjälpen finns nära på keskola och bb ☺

  3. Du låter så cool genom hela upplevelsen! Men du är kanske inte en som stressar upp sig heller? Antar att det bokstavligen gör dig till en cool mom. 🙂 Stort grattis till er!

  4. Men oj som jag har väntat på den här sista delen av din förlossningsberättelse och det föll en tår när jag läste. Vilken vecka för er på många sätt men framförallt vilken lycka att förlossningen slutade bra <3 Önskar er stort grattis till er och lillen <3

      1. Stort grattis till er underbara lilla son💜. Jag hade också preeklampsi med vår första son. Det är helt otroligt hur kroppen (och knoppen också för den delen) blir i obalans då…! Fint ändå att vi har sån bra sjukvård och barnmorskorna på vcs, de är nog superhjältar och helt underbara hela bunten!

        1. Tack 💙 Ja, jag har inget dåligt att säga alls om servicen och vården vi hittills fått här på Vcs. Preeklampsi är nog det värsta jag upplevt hittills i livet, att sen veta att risken att jag får det i nästa graviditet är ju inte så roligt. Men, då är jag förhoppningsvis lite bättre förberedd och vet hur det kan gå. Som tur gick det bra den här gången. 💙

  5. Vilken födelsedag er kille fick. Vilken händelserikdag du och sambon fick! Tårögd läste även jag genom din text, berörd. Hoppas innerligt att det inte blir bekymmer för er. Lycka till och Grattis!

  6. Tänk vad mycket du ha varit med om….å tänk vilken ljuvlig liten kämpe ni har…..ha de så bra å njut av ert underverk❤

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *